lördag 26 september 2015

Lidingöloppet 2015, tävlingsrapport

Så blev det äntligen dags för den tävling man längtat och våndas efter i nästan ett år. Vid målgång förra året var man en blöt fläck och min lite kaxiga inställning att ta medalj då var rejält kantstött.
Har man inte sprungit Lidingöloppet förstår man inte hur jobbig banan är och det spelar ingen roll att jag då gjort 38,03 på 10 000 bana veckorna innan.
 
Förutsättningarna inför årets lopp var det rätt stor skillnad på, jag var van vid längre pass än 20 km, hade sänkt min miltid med minuter och jag visste lite mer hur jag skulle lägga upp loppet.
 
Innan start var det som vanligt svårt att veta hur det ska gå men gissade på en tid mellan 2:10 som bäst och 2:25 som sämst. Att det skulle gå snabbare än fjolårets 2:29:45 var klart i alla fall.
 
Startade även i år i startgrupp två vilket kändes bra då ett hopp till tex 1C verkar betyda att det är mer trängsel första kilometrarna. Starten gick och jag kom i väg bra, benen kändes relativt lätta men det var först efter fem km jag hade planerat att kolla min tid för att se hur jag låg till.
Vid passering där hade det gått ca 21 minuter tror jag och insåg då att jag hade en bra dag och försökte kontrollerat ligga på i en bra fart. Vid 7 km fick jag lite känning av håll men det utvecklades inte till något mer som tur var.
 
Nästa tidskontroll blev vid tio km där jag först tog tiden vid 15 km banans skylt vilket gav en snabb tid men insåg att det var fel men tian passerades på ändå  ca 42 min och jag låg flera minuter före tidsschemat. Även vid 15 km låg jag före men nästa fem km var riktigt sega med rullande terräng med mycket uppför och nerför. När man äntligen kom in på sista milen förstod jag att en medalj nog skulle bärgas om inget konstigt skulle hända då jag skulle ha 49 min på att springa den. Aborrbacken kom med lite gång i men segast var nog Karins backe vid två km kvar. Efter att tryckt på sista km så jag gick jag i mål på 2:12:26 och silvermedaljen var min.
 
J-ligt nöjd och trött stapplade jag bort till resultattältet och bytte bort min bronspeng mot silver.
Promenaden bort till bilen kändes galet lång och jag mådde skit, illmående och ett par ben som gjort sitt för dagen. Väl vid bilen försökte jag dricka lite smoothie/återhämtningsdryck vilket inte var dagens smartaste drag då den valde att komma upp i bilen en halvtimme senare. Soffläge med lite sömn och Oboy började göra mig till människa igen och några timmar senare var jag huvudet piggt men inte benen. Så här dagen efter är benen fortfarande långt ifrån bra men inga skador i alla fall.
 
Nu blir det säsongsvila, vad som händer sen låter jag vara oskrivet.
 
Jag och några hundra till fick en sån här med hem, kom vi alla tvåa då eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar